lördag 16 augusti 2014

BLEACH




Blekte håret flammit vitt och gult och orange i protest mot att allt var tråkigt och enformigt. Nu ca. 9 blekningar senare är det nästan framme vis platina och jag njuter av att vara så långt från min naturliga hårfärg som möjligt. Håret är ledset och trassligt men Linnea och L'oreal är glada.

fredag 15 augusti 2014

feministlibrary.tumblr.com

Jag tror ganska mycket på att organisera saker och göra det tillgängligt. Inte överintellektualisera och göra svårt men ta på allvar och inse vikten av information. Els och jag har en sån där "tumblr" där vi lägger upp, samlar på, feministisk konst och media. Det är lite av ett hemligt intresse ni vet och fundera på sånt här kan ja göra dagar i enda.

Det är såklart lite knixigt att avgöra vad som är feministisk konst och inte men jag har en strategi som jag tycker funkar ganska bra - är konsten/konstnären uttryckligen feministisk eller bidrar den till den feministiska kampen/debatten på något vis - så är den en del av den feministiska konsten. Eftersom det här är en tolkningsfråga så kan ganska mycket eller ganska lite finnas med. För egen del är jag ett big fan av det som synliggör marginaliserade liv, texter som vågat driver med samhället och film med arga brudar. Tänkte i alla fall dela med mig lite av mina favoriter. Och jag ska skippa Thelma och Louise.



Persona (1966) är en av mina favoritfilmer. Även om Bergman ofta debatteras och kanske inte i alla lägen hade full koll på det feministiska läget så är Persona en film som håller för feministisk analys. Tolkad och funderad på gång efter gång är det en märklig historia om kvinnlig vänskap och utsatta liv som ligger mig nära hjärtat. 



Ginger and Rosa (2012) är en film om att växa upp och åter igen om vänskap men den här gången mellan två betydligt yngre tjejer. Skapad av feministiska filmlegenden Sally Potter som också är ansvarig för filmatiseringen av Virginia Woolfs Orlando, är det kanske inte så konstigt att den faller in i facket feministsk film. Fantastiskt vackert filmad är den också, men jobbig att titta på eftersom att vänskapen spårar ur och korrumperas av vuxenlivets komplikationer och relationer. 



Orange Is the New Black had ni förmodligen into missat. Men get är värt att nämna av så otroligt många anledningar så jag plockar med den ändå. En serie om ett kvinnofängelse som tar upp all möjlig problematik som aldrig tidigare funnits i mainstream-media. En häftig grej med TV-serier och Netflix är att det går att testa sig fram på ett helt annat sätt än med påkostade biofilmer. I OITNB finns berättelser om transpersoner, homofobi, rasism och kriminalitet. Kvinnor som av någon anledning drabbats av sin bakgrund och sig själva, och åkt fast.  



Skins s 1 är min senaste upptäckt inom serievärlden och trots att det inte varit hypeat på bra många år tycker jag den är bra att nämna. Främst för skildringen av Cassie som kämpar med anorexi och omvärldens reaktion på hennes sjukdom. Det finns ett visst romantiserande av sjukdomen men det finns också en brutal ärlighet och insyn i den tragiska verklighet som anorektiker delar. Vilket är ovanligt. Unga behöver se att ungdomsliv kan se olika ut och att ett liv som ätstörd också är värt att berätta om. 


Lorna Simpson, 20 Questions 1986. Det här är en fantastisk fotograf och konstnär som arbetar med identitet, kön och vithetsnorm och har gjort det länge. Hon var som störst på 80- 90-talen men som 90-talist har jag upptäckt henne först senaste året. Allt är välkomponerat och estetiskt tilltalande även om budskapet är tankeväckande och störande. Ni kan se mer av hennes arbete här

Cindy Sherman tidigare verk 1975. Sherman hade solo-utställning på Moderna i Stockholm för ett tag sen men hennes bilder om identitet och skapande av kön är fantastiska. Det finns få andra som kan dra in det filmiska i konsten, placera sig utanför sig själv och låta självporträttet bli ett porträtt av någon annan. De tidigaste bilderna kan jag själv tycka är mest intressanta men hon har också gjort en rätt häftig reklamkampanj för MAC på senare tid. Se mer här. 



Jenny Holzer, Truisms. För ett tag sen så nördade jag in mig ordentligt på Jenny Holzers konstnärsskap (mina teorier ska jag inte tråka ut er med) men faktum kvarstår att hon är inflytelserik, feministisk och fantastiskt. Bild ovan kommer från hennes serie Truisms som är ständigt pågående och under utveckling. Truisms är uppenbara sanningar som möjligen är provocerande och möjligen osanna, i hennes samling finns bl.a. torture is barbaric, you owe the world not the other way around och morals are for little people. Precis som Lorna Simpson arbetar Holzer med text men istället för text-bild integrerar hon ljus och installation. Tack vare sin relativa fame and glory har hon fått bygga de mest storslagna saker, ofta kommenterar verken på kvinnorollen.  Se mer här. 


Tatsuya Ishida är en så himla lustig feministisk ilustratör som gör serier om kvinnor likt den ovan. Tydligen är hon en ganska hemlig och excentrisk typ men hon slår likväl ofta huvudet på spiken och dessutom är det roligt att läsa serier som kommenterar på samhället men inte är överfyllda av män och sköna snubbar. Läs mer här. 

Aja, detta är mina nuvarande favoriter och nu har jag delat med mig av dem. Det kommer upp nya saker på tumblren så gott som varje dag. Så följ den om feministisk kultur är din kopp te. 


onsdag 13 augusti 2014

I risk it for both of us

Kan vi prata om hur det blev såhär? 
Hon svarar inte. Hon svarar inte för att jag inte har frågat och hur fan ska en kunna svara då. Det är inte ditt fel att jag älskade dig. Jag är rädd att du fortfarande skäms över mig år år år senare och att jag ska skämmas ännu mer över mig själv. Trots att jag sedan länge har hämtat mig så ger sig inte skammen över vem jag är och över vem jag har varit inför dig.

I form av mallar och ramar och förhållningsregler fanns ett tomrum så allting kunde bli fel. Hugh Grants ånger och Julia Roberts irritation var inte ämnade för mig så jag visste att jag inte kunde agera som de gjorde. Ensamheten såg annorlunda ut för mig. Jag smygläste och längtade efter en bok då och då om den riktiga kärleken - ♀  - men jag tröttnade snart på folk som kom ut gång på gång och igen. Jag såg ju fram emot ett liv i tystnad och hemlighet, med någon som kunde ta emot min kärlek. Berättelserna jag hade att tillgå handlade bara om omvärldens reaktioner och respons och aldrig om det liv jag levde eller skulle kunna tänka mig att leva.

"Jag hatar att jag under tolv års allmän utbildning aldrig fick lära mig något om queera personer. Jag hatar att jag växte upp och tänkte att jag var den enda queera i världen, och jag hatar ännu mer att de flesta queera ungar fortfarande får växa upp på samma sätt. "

Alla visste men ingen sa någonting. Precis som med andra saker som var jobbiga att hantera så tegs min identitet ihjäl och omvärlden hoppades på att om den inte adresserades så fanns den inte. Inga verktyg gavs mig för att förstå, inga verktyg fanns när jag letade och jag skämdes istället så mycket över att vara den styggelse som ni målat ut mig att vara. Ingen sa någonting men ingen ville heller väl. Ingen berättelse eller anekdot var jag värd. Inget tack fick jag för att jag spelade på era villkor.

"Att ni varje dag vaknar som levande, relativt lyckliga och fungerande människor, så begår ni en upprorisk handling. Ni, som levande och fungerande queers, är revolutionära. Det finns ingenting på den här planeten som bekräftar, skyddar eller uppmuntrar er existens." 

Jag har varit arg och jag har varit ledsen. I en värld där toleransen har kommit långt är det vi som får bära det tunga oket av er kunskapsbrist. Att samhället tar tid på sig att förändras och att det är svårt att förstå är en klen tröst eller förklaring när det är vi och våra relationer som personligen får ta konsekvenserna av er intolerans. Det finns ingen flata utan sår i själen och ingen queer som undkommit smärtan. Och med ytliga nerver och en högkänslig personlighet så vacklar jag och faller under tyngden.

Om det personliga är politiskt så går det säkert att göra politik av det här. Men allt jag kan känna är en stor sorg. En sorg som jag inte heller känner att jag har rätt till eftersom samhället har högljutt har proklamerat sig oskyldigt. Det är alltid någon som hoppar fram beredd att stjäla ens känslor även om de är helt utan politisk agenda.

Igår läste jag Queer Nation-manifestet som går under orginaltitel Queers Read This och går att finna i sin helhet och i orginal här men också översatt till svenska här. De kursiverade utdragen kommer därifrån. En pamflett som är arg i sann SCUM-anda, texter som varierar i kvalitet och innehåll men som väckte något hos mig som jag ibland lyckligt glömmer bland queera vänner och stöttepelare. Längtan efter någonting, gapet som för många fylls av media av dess olika slag, bilder och film och berättelser och exempel, - referenspunkter som jag-vi aldrig haft. Och den bristen som jag om och om igen påminns om när jag förväntas skapa en identitet utan några förebilder.

Hur blev det såhär kan en väl fråga om mycket vi lever med, men jag tror att vi får försöka trösta oss med att varje gång någon av oss syns eller tar platsen som vi nekats, så blir vi alla lite lite friare. Men också att lite tid och mycket glass direkt ur paketet botar sorgen även om smärtan kommer från olycklig lesbisk kärlek.


tisdag 5 augusti 2014

p-p-p-pride

Det var Pride i helgen! Linnea som aldrig tidigare varit med på en sådan här stort hbtq-festlighet tog modet till sig och traskade med Folkpartiet i årets parad. Pride är ganska mainstream i Sverige, den förbjuds inte, de flesta ministrar går, statsministern gick (i alla fall i år - heja!), en massa heteros ansluter sig, folk tittar för spektaklet utan att reflektera över det som ett ställningstagande. Det är bra.

En annan grej som är strålande är att det finns hopp för Ugandas HBTQ+grupp, supporta detta här.
Får också slå ett slag för Birgitta Ohlsson som alltid går att lita på står upp för pride och toleransen.
Läs mer om hennes kampanj på birgitta.nu och #därförBirgitta

Här har ni i alla fall lite bilder från i lördags, länge leve friheten att leva utan våld och utan hot. Länge leve hoppet att vi någon gång kan komma att accepteras av samhället och leva på lika villkor.





















söndag 27 juli 2014

så att jag passar in i tidens gång


När Poeten och aktivisten Athena Farrokhzad i måndags sommarpratade i P1 möttes hon enbart och endast av kärlek och rosor som hon förtjänar. Allt annat är lögn, lögn och förbannad lögn. Hennes sommarprat drabbade alla som lyssnade. Som en storm intog hon allas hjärtan och lyste upp våra sinnen. Tusentals lyssnare har hört av sig och står nu till förfogande till att att störta överheten, sprida kärlek och beväpna sig. (Rummet, 2014)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Athena Farrokhzad. Du har blivit företrädare för hela den nya radikaliserade vänstern. Vänstern som till stor del är kommunism, som är våldsbejakande och intolerant. Det är viktigt att kalla saker och ting vid sitt rätta namn - precis som Farrokhzad säger i sitt sommarprat. När rasism blir till invandringskritik bör vi känna oro. Men samma poäng gör också att vi måste erkänna våld som våld, oavsett varifrån det kommer.

Alla vill stå på rätt sida när det gäller. Ingen vi bli dömd för saker de inte kan stå för, för åsikter de inte håller med om, utvecklingar de inte vill se hända. Ingen vill, och bör heller vilja vara, den tysta medlöparen. För er som inte hörde poetens sommarprat så handlade det om, rasism och den antirasistiska kampen. Och om hur våld är befogat i klassamhällen. Om hur våldet ser ut och hur det ska användas. Den vältaliga ideologen talar så att det är lätt att dras med. Sakligt berättar hon om ett förtryck som alla kan känna igen. Om strukturell rasism som är påtaglig och om ett samhälle som inte ger alla lika möjligheter. Hon citerar poesi som är så vacker att en smälter, sjunker, gråter, grips och sen så kopplar hon ihop det med sin kommunistiska kamp.

Om vilka "vi" är som ska ta över makten, och vad hon tänker ska hända med alla andra. Alla som inte passar in. (Mattias Svensson, 2014)

Farrokhzad talar till oss som om vi alla höll med. Hon bygger på vi-och-dem-problematiken och skapar ett kollektiv i opposition. I opposition mot rasismen och fascismen. Kapitalismen också skulle jag tro. Det här kollektivet består av mindre priviligerade grupper, de som vill läsa poesi och de som vill störta staten, -tror jag. Trots att jag lyssnat och läst debatten som följde har det inte klarnat för mig. Vem är det som hon pratar med? Och var är min plats i det hela? Vilka är VI egentligen, eller NI kanske, eftersom det är tveksamt om jag själv är inbjuden. Kvinnor, rasifierade (om detta nu är en bra term går och bör att diskuteras), HBTQIA+, människor med funktionsnedsättningar, arbetarklassen och ungdomar hamnar i den mindre privilegierade gruppen som enligt Farrokhzad, och faktiskt också en del andra, är ett vi i en vänstergemenskap. Våra åsikter tas ifrån oss och åter igen tar någon sig rätten att föra vår talan. Ett nytt vi-och-dem skapas, en relation som bygger på vilka som har rätt till sin åsikt och inte. alla älskade sommarpratet, ljug inte. 

Är det någonting jag har förstått så är det att jag inte kommer att passa in i, och inte vill vara, del av någon politisk gemenskap. Jag vill inte vara nickedocka. Jag vill diskutera politik och leva som jag lär, försöka förbättras och utvecklas. Är det någon slutsats jag drar av det här är det att jag inte är ensam, att jag har folk med mig som inte tycker som jag. Som vill göra saker annorlunda, oavsett vad som är norm. Och är det någon slutsats vi alla kan dra av det här så är det att alla vi som inte passar in, vi har inte heller någon plats i den revolution som Farrokhzad beskriver. Det finns ingen plats för oss.

Först så kommer den ensidiga debatten, sen hatet och sen våldet. När Farrokhad talar om våld i sitt sommarprat så blir jag inte fundersam enbart för att hon propagerar djupt ensidiga och fördomsfulla politiska strategier utan för att jag känner mig personligt hotad av våldet hon beskriver. När hon berättar om vänner som utsatts för gatuvåld så kommer den sorgliga anekdoten med insikten om att våld mot ett borgarsvin inte är lika allvarligt. När hon berättar om hur viktigt det är att vi har tid att leva och läsa så kommer den vackra filosofin med vetskapen av att blod ska spillas för att vi ska komma dit.

Jag tar dig på orden Athena Farrokhzad och det utanförskap jag känner mig placerad i av dig är stort och grymt. Om politik ska komma från kärlek och sorg så kan jag uppbringa mycket känslor att bidra med. Jag förväntar mig inte politiskt stöd eller sympati av dig, men jag skräms av att inte ses som människa.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vänta lite, jag ska också avsluta med några ord av min favoritpoet, Kristina Lugn:

Ingen tycker om mig och ingen jävel har lust att komma hit och 
Dammsuga lite och hjälpa mig att planera min fritid.
Och allt som skulle göra det lite mysigare här inne har jag
slarvat bort. 
Allt som skulle kunna förhöja stämningen litegranna har jag snavat
På så att det gått i tusen bitar och jag måste sätta stort 
Oetiskt häftplåster på hakan. 




tisdag 22 juli 2014

längtan efter att vara medelmåtta

Vi pratar. Vi pratar filosofi och politik och debattartiklar som skrivits. Vi pratar om vad vi åt till frukost och huruvida det är varmt nog att gå utan jacka. Vad hen tycker om någon, om en film.

Tjejer pratar så jäkla mycket. Vi är super-tränade i social interaktion, plågade av år i skola och samhälle som lärt oss att niga och nicka, skvallar och diskutera. Ni kan fråga vem som helst, jag lovar! Och där står kvinnorna i köket och bara tjattrar / De kan prata i timmar i telefon, jag förstår inte vad de pratar om?! / Kan vi inte bara få lite lugn och ro här för en gångs skull? /  Du vet hur tjejer är.

Jag har ett gäng vänner vilka ser sig som kvinnor och är fruktansvärt intelligenta. Alltså ni förstår inte, de är stjärnor. De kan saker om allt mellan himmel och jord. En del läser på universitetet, en del läser hemma på kammaren och en del ser varenda fotbollsmatch som går på TV - mycket till min förundran. De talar fritt och öppet. Vi har givande debatter och ilska argumentationer och djupa samtal. Men när en man kommer in i rummet, sammanhanget, samtalet så händer det något direkt. Ansikten vänds, rösten anpassas, åsikter tonas ner eller upp. Någonting knappt märkbart.

Det är värt att fundera på om en inte har gjort det redan, hur dynamiker förändras och den självklara samtalsledaren utsetts. Det finns undantag så klart, men jag rör mig huvudsakligen bland feminister och normbrytare - God bless you - av diverse slag, och kan räkna undantagen på en hands fingrar.

Har du lagt dig i en diskussion någon gång och sen blivit ställd mot väggen och tvingad att redogöra för ditt politiska program trots att diskussionen bara gällde förskolans öppetider? Har du sagt att du tittar på fotboll och sen känt att du behövt berätta allt du vet om sporten? Har ribban varit högre för dig som deltagande än för grabbarna? Det är lustigt det där. Hur mycket en måste kompensera för sin könsidentitet som kvinna.

Mina experter till sisters kan hävda sig. De kan allt som en behöver veta om X innan de ger sig in i ett samtal. Snackar en grabb om Catcher in the Rye så kan jag lova dig att min vän läst allt som Salinger skrivit. Pratar gänget simning så har min vän varit elitsimmare i flera år. Jag säger inte att min umgänge enbart består av genier men jag hävdar att de kvinno-identifierande vänner jag har generellt vet mer innan de yttrar sig. Inte att de nödvändigtvis vet mer än de man-identifierande men att de så att säga - tänker först och pratar sen - 

Inom feministiska kretsar hyllas ofta starka kvinnor. Med rätta, som de förebilder de är. Men det är en sorg att inte få vara lite halvdan och jag vill bara hylla alla medelmåttor lite granna idag. Det är en sorg att kvinnor straffas hårdare för sina brister och inte vågar ta ut svängarna, ta risker, hävda sig och göra sig hörda på samma sätt som män kan. Förutsättningarna för kvinnor och män är olika och de ges olika möjligheter. Även om det i mycket är teoretiskt möjligt för kvinnor att göra samma framsteg och val som män så finns det en mistro som gör det svårare. För varje offentlig person, förebild och hyllad kvinna finns en stor grupp kvinnor som hoppade av på vägen. Som var mer känsliga för kritiken, påhoppen, misstron.

Det finns prestige och värde i att kunna allt, veta allt, vara påläst och frispråkig. Men det finns inget mänskligt misslyckande i att inte göra det, att inte kunna allt och ändå ha en åsikt. Att inte vara proffs men medverka likväl. Högsta nivån kan inte, bör inte, får inte vara standard. Genom att kritisera kvinnor hårdare än män lär vi oss den dubbelstandard som råder. Genom att kommentera på "kvinno-experter"s utseende, uttryck och privatliv lär vi oss att det inte räcker med kunskap. Att någonting ytterligare alltid kommer att krävas av oss. Drömmen om den perfekta kvinnan, sagoväsendet, mystisk och förförisk. Som kvinna är det lättare att vara bäst man för jobbet än en okej man för jobbet - det är i mellanskiktet vi sorteras ut.

Jag önskar givetvis att vi behandlade folk i allmänhet lite mer efter person och kanske till och med inte alls utefter kön och/eller könsidentitet. Men det är ju en vision som jag inte lär så se i verkligheten på bra många år. Kan vi kvinnovarelser tillsvidare våga misslyckas, erkänna våra misstag och inte låta dem styra våra liv. Kan vi sänka ribban för oss själva och systrarna med vetskapen om att vi omedvetet dömer hårdare och orättvist. Det handlar inte enbart om att kvalificerade kvinnor ska få den position de förtjänar, det handlar om kvinnor på alla nivåer. Kan en få vara sådär, och uppfattas som sådär, så tror jag att saker kommer börja hända.



tisdag 15 juli 2014

Alltid kränkt, aldrig kränkt

Alltid så är det någon i rummet som blir lite obekväm. Aldrig politik (ekonomi eller religion) diskuteras om stämningen ska hållas på topp. Gott humör. Ändå envisas jag med att göra min åsikt känd och på det viset irritera någon. Som liberal är det alltid någon som tycker något om ens politiska ställningstagande. Nej men det behöver vi inte diskutera! (Okej inte skolpolitik. Inte politik.) Trots att du är Folkpartist! (Har ej tatuerat in partiprogrammet och representerar bara mig själv.) Men sluta vara så PK!!! (Var det inte i förra meningen du anklagade mig för motsatsen?) - Det blir så svårt, att hålla koll på kritiken och stämningen.

Jag vet inte varför, men det är någonting med önskan om frihet som är provocerande. - inte för att raljera nu -  Jag är ärligt i ovisshet om varför liberalismen upprör. Som att det finns en oro över att människor inte kan välja själva, som om rädslan är stor att vi skulle välja fel om vi fick utrymme att göra fria val. 

"Extremister från både höger och vänster pekar ut liberalismen som den stora fienden. Är liberalen inte en småborgerlig PK-liberal, är han eller hon en besserwisser eller en hänsynslös bombliberal. Oavsett vad man stör sig på är liberalen en tacksam måltavla." (Madon, 2014)

Det är lätt att ge sig på någon som inte slår tillbaka. Någon som tror att du har rätt till ditt hat och ditt motstånd. Att hata liberaler är inte att slå på någon som redan ligger, det är att slå på någon som inte är med i fighten. Oviljan att diskutera politik med liberaler går hand i hand med den ogrundade kritiken, det blir jobbigt om boxningssäcken en slår på börjar prata, liksomDet finns så mycket som behövs kritiseras och vridas och vändas på med liberal politik och med liberalismen. Men det är trots briser och med utvecklingspotential, en mångfacetterad ideologi som inte kan avfärdas eller omfamnas i ett svep, beskyllas eller hyllas för någonting i sin helhet. 

"De är män, liberaler och vita. Det är lätt för sådana som dem att sitta på sin kammare och skylla Sverigedemokraternas skräll på de som vänder ryggen. Det är lätt att ha den inställningen när man är den som SD, Front National, Ukip och Gyllene gryning älskar. "

För ett tag sedan så skrevs en artkel på Nyheter24 av Irena Pozar, citerad ovan. Den blev så länkad på sociala medier som ingen annan artikel från den sajten tidigare blivit (eget överslag). Pozar skylde SDs ökade popularitet på liberalerna (alltid refererade till i plural, som en oformlig ljusblå massa). Hon menar att liberalers kritik av vänstern är illa dold sympati för Sverigedemokratierna och att det "stödet" är anledning till SDs ökade väljarstöd. Men hur läskigt det än må vara så beror SDs ökade stöd inte liberalers tro på yttrandefrihet utan på att det finns fler som sympatiserar med SDs politik. Djupt obehagliga och odemokratiska och intoleranta åsikter, politik som skulle vara direkt skadlig för samhället, personligt djupt stötande och som aldrig ska få påverka en demokrati, men som finns. 

Att skylla de här åsikterna på liberalernas yttrandefrihetsstöd är att hävda att människor inte kan och bör tänka själva. Att någon borde ingripa i funderandet. Det finns våld i Svensk politik och Extremism som kan arbetas mot från statligt håll. Våld och frihetskränkningar är aldrig demokratiskt. 

Jag tror att människor har kapacitet att fundera på samhället, sina egna liv och sin omgivning. Och de kommer att komma fram till olika saker. Grundprincipen för att det här funderandet ska kunna ske är ett samhälle där lika förutsättningar ges alla. Ett samhälle som präglas av respekt och individuella friheter. Om en funderande individ kommer fram till en ideologi som förtrycker andra människor så kan inte den ideologin implementeras i ett demokratiskt och öppet samhälle. Det blir alltså naturligt att göra motstånd mot Sverigedemokraternas rasistiska politik men förblir odemokratiskt att neka dem deras varande. 


En sak som kan lugna mig och kanske den liberal-kritiska vänstern som backar upp Pozar är att liberalismen inte har några vänner i SD eller andra nationalistiska partier heller. Liberaler står upp för mänskliga rättigheter och friheter och har inga vänner alls. De ställer sig liksom emot all typ att funderingsinskränkning och frihetsberövning. Något som rasism, homofobi, sexism etc. ägnar sig åt på heltid. Att vara liberal är inget bra sätt att bli poppis på, varken hos akademikervänstern eller nynationalismen.

Jag blev lite ledsen över att bli beskylld för så mycket misär och intolerans som liberal, nästan lite kränkt. Men jag samlade mig, insåg att jag inte kan göra annat än tacka för kritiken, försöka göra antirasismen som del av liberalismen synligare än idag (där finns uppenbart ett PR-problem) och fortsätta traska på, som debattens eviga men gladlynta syndabock. 


torsdag 12 juni 2014

hey Europe!?

Hej igen, hur mår ni nu då? Är allt okej? Jag tänker mig att ni kanske hämtat er från chocken som valresultatet #europeanelections förde med sig. Att ni har gått tillbaka till vardagen, jobbet, skolan, lovet, rastlösheten. Ni kanske inte ens valvakade? Jag gjorde det då inte, jag var på pub och litade på vänners sms-uppdateringen samt på att hinna hem i tid till att det slutgiltiga resultatet offentliggjordes. Så kan det ju vara, så klart, men obehaget som kom med siffrorna har inte lämnat mig några veckor senare. Jag kan inte "gå vidare" just nu, eller låtsas som ingenting har skett.

Jag kampanjade i förra EU-valrörelsen för fem år sedan. Jag var en sådan där aktivist, idealist; demokratikämpe kanske till och med i min egen mening. Till det här valet nöjde jag mig med att bita nervöst på naglarna, gilla lite aktivism på Facebook och gå till vallokalen. Tiderna och förutsättningarna förändras får en anta. När jag stod på Sergels Torg 2010 och delade ut flygblad så frågade en vresig herre mig varför han skulle rösta. (Du kritiska själ, jag har inte glömt dig.)

Vad skulle det tjäna till?

frågade herren Linnea, 14. Jag gav mig på ett brandtal och samhällsengagemang, deltagande, demokrati, men han tittar bara trött på mig, för ovanlighetens skull inte på grund av min ringa ålder, utan trött över att höra politiker prata, trött på att se engagemanget han en gång delat brinna men som han sett inte leder någonstans.

När jag fick se siffrorna efter valet så kände ja mig precis så trött och desillusionerad. Jag kände att så mycket kan förloras, så lätt, och att ingenting vi gör möjligtvis kan föra oss i en annan riktning. Som om samhället av egen vilja drar sig mot självförstörelse och katastrof. Som om aktivismen hos någon engagerad bara är en typ av ungdomsrevolt.

Men engagemang leder någonstans och även med självgoda/intoleranta/våldsamma/tvivlande/otaktiska/respektlösa/pålästa/obekväma aktivister kommer  någon typ av förändring. Tyvärr, ibland. Även om samhället är eller må vara toppstyrt och hierarkiskt och ojämlikt och orättvist och så reflekterar styret i fungerande demokratier folkets oro och förväntningar, värderingar och övertygelser. Att nationalismen har gått så mycket framåt i Europa är oroväckande inte för att Sverigedemokraterna har putsat på sitt yttre utan för att en stor del av befolkningen delar nationalistiska värderingar. Vi ska inte tro att människor är oinformerade. Och antalet Europabor som tror på en stark nation, nationers särart och egenvärde och har en rasistisk syn på medborgarskap och rättigheter, ökar.

Jag hoppas att ni gör mer än att bita på naglarna inför riksdagsvalet i september. Jag hoppas att anti-rasistisk och progressiv politik får spridas och att nationalismen inte får fäste, att politiken inte får utrymme att inskränka på rättigheter, friheter och människovärde. Vi kan vara oroliga. Vi bör läsa historiaboken en extra gång och prata om värdet av (den absoluta nödvändigheten av) tolerans och öppenhet. Och dessutom vara lite mer som ungdomsaktivister, hitta tillbaka till idealisten och kämpa emot politisk depression, för det är nu och mest och mer än tidigare nu som engagemang kan göra skillnad.




söndag 11 maj 2014

Initiativet som krävs - en önskelista

Feministiskt Initiativ. Kan vi tala om F!?
På ett sätt som inte är förlöjligande eller nedlåtande eller invirat i ramsor av kvinnoförakt.
Respekt för oliktänkande ni vet, och folk som tycker likadant.


Jag läste nyligen den här artikeln skriven av Shora Esmailian och publicerad hos Dagens Arena. Det är kritik av F!s politik från vänsterhåll. Esmailian menar att klassanalysen är bristande och att Feministiskt Initiativ kommer att springa borgerlighetens ärenden i riksdagen. And I quote


"Inom ramen för denna puttrande trevliga humanism sätter FI olika förtrycksordningar vid sidan av varandra, parallellt och med samma tyngd. Som om homofobins rötter och historia skulle vara likvärdig med rasismens, eller dynamiken i diskriminering av funktionshindrade densamma som den i exploateringen av arbetet."

Härligt med puttrande trevlig humanism tänker jag. Schyst att någon talar om förtrycks samverkande mekanismer. Och du säger att de har en urvattnad kritik av kapitalismen också? Utmärkt. Vad som händer i den här artikeln som jag förundrat mig så mycket över är precis samma sak som en av anledningarna att jag inte ser feminismen som nödvändigtvis sammankopplad med vänstern. Sexism och ovilja att sätta kvinnoförtrycket högst upp på agendan kommer från alla håll och kanter. Det tåls att säga, om och om igen, att feminismen är mångfacetterad och att inneboende debatt och diskussion är ett tecken på liv. Vänstern får problem med feminismen för att feminismen sätter kvinnoförtrycket först eller som vissa intersektionalistiska feminismer, däribland Feministiskt Initiativ, sida vid sida av klassförtrycket. Feministiskt Initiativ saknar inte klassanalys, de tycker inte kapitalismen är strålande även om de skulle glädja mig. Men de jämställer en analys med en annan och låter den feministiska analysen ta plats. 

Det är skillnad på höger och vänster och som liberal är feministiskt initiativ som ett vänsterparti inte ett alternativ. Men jag är imponerad av den otroliga kraft som finns i deras rörelse och jag sympatiserar med den feministiska grundsynen och analysen. Det gräsrotsengagemang som får partiet att synas överallt, den bästa grafiska profilen inom politiken på länge, den hjälp ni erbjuder unga feminister i form av argumentationsguide och information. Jag önskar att det fanns mer av en politisk platform med konkreta politiska förslag, men F! är ett parti fortfarande i startgroparna, med informationsspridning som ett av sina politiska mål. You go sisters, make me proud. 


När jag läser om F! blir jag ofta besviken. Från höger kommer kritiken om konkret politik, från vänster kritiken och klassanalysen. Från alla håll och kanter kritiken om "en bortkastad röst" och "enfrågeparti". Inte allt för sällan "kritiken" om att F! vill att alla ska bli könlösa eller tvinga kvinnor att sjunga kampsånger. Jag önskar ett samtal med Feministiskt Initiativ för jag är intresserad av vilken konkret feministisk politik som kan genomföras och komma överens om, även över parti- och blockgränser. 

Jag önskar att strukturellt tänkande kunde genomsyra debatten och information kunde göras tillgänglig. Jag önskar också att F! utvecklas i en riktning som inte förnekar en mångfacetterad feminism. Som inte förnekar liberalers arbete för ett jämställt samhälle eller ifrågasätter vårt engagemang. Som inte skrattar bort en historisk kamp med "borgarsvin". Ni vet, systerskapet måste gå djupare än politiken. Som tar vara på de frågor där vi kan enas, så att någonting kan göras, så någonting någonsin kan förändras. 

Det var allt för mig idag, cheers ladies. 


















läs också, feministbiblioteket om f!
Fotobloggar
Toppblogg.se