torsdagen den 17:e april 2014

Du behöver hjälp.

Jag har tänkt igen, ni vet som en gör, och det är en trevlig sak i mina tankar idag. Jag har fått så mycket hjälp. Så många människor har engagerat sig i mitt liv, så många har oroat sig över mig, så många har försökt att göra det bättre för mig. For better for worse. Det är ju aldrig kul att oroa någon som står en nära.

Även om jag önskar att kämpandet för ett liv utan ångest hade börjat tidigare för att undvika en del panik och sorg så är det igång, och kampen fortsätter. Men så vet vi ju, att det är så många som traskar runt i sina ångestfyllda liv eller har en vardag utan riktig glädje och så säger någon till slut Men, du behöver ju hjälp, skaffa hjälp, kanske ryck upp dig. Nu vet vi ju att rycka upp sig inte alltid finns på kartan, men det finns saker en kan göra.

Sen jag flyttat till London och fått möta "psykiatrin" eller sjukvården här så har det slagit mig hårt hur svårt det är att veta vart en ska vända sig för att få prata med någon utan personliga rekommendationer och hur svårt det kan vara att öppna sig för någon en inte litar på. Så här har ni vad jag vet, i alla fall till viss del; vad en ung tjej med ångest kan göra i Stockholm. En del har jag erfarit en del har jag inte haft kontakt med en del har jag hört om genom andra. Jag vet ju liksom inte allt, men jag förstår hur viktigt det är. Huvudsaken är att det finns hjälp att få och det är viktigt att ta emot den hjälpen. Be en vän att ringa till psykologen, men gå dit.

Skaffa dig ett syskon; Tjejzonen har storasyster-program för de som definierar sig som tjejer 12- 25. Bor en i Stockholm så kan en få träffa en syster live, ta en fika, prata, få stöd. Men det finns också volontärer som jobbar via chatt och Skype. Ibland är det enda en behöver veta, att någon, vem som helst, vill lägga sin tid för att få en att må bättre. Eller att träffa någon som inte är skolkurator. Det är ca. 10 år mellan lillasyster och storasyster och det kan hjälpa att höra att livet går vidare efter gymnasiet. Läs mer HÄR

Det finns också storasysterföreningar som arbetar specifikt med sexuellt våld: här

Hitta ett sällskap; Svenska ÅngestSyndromSällskapet må ha ett deppigt namn men de har information om vad ångest är och innebär. De har också en stöd-chat under vissa specifika tider, onsdagar och söndagar. Medan jag får paniiiik är ett "uttryck" så kan det vara riktigt lättande att få information om hur en fungerar och inse att det finns många i sin situation. Chatten hittar du här

Yeah BUP; Kanske har du som jag dåliga erfarenheter och berättelser på lager om BUP. Det är kasst. Men sanningen är att det finns bra och dåliga psykologer och bra och dålig hjälp. BUP må ha organisatoriska problem men hos dem finns den del riktigt bra psykologer och hjälp att få.
Vill du träffa en psykolog eller psykiatriker så kan en antingen bli skickad till BUP av kurator/skolsköterska eller allmänläkare men du kan också söka helt på engen hand. Gör det. KRÄV sen att få byta psykolog om hen inte förstår din situation. KRÄV att få en utredning om du vill ha det, speciellt om det gäller koncentrationssvårigheter eller sociala problem för det kan vara riktigt jävla jobbigt i den skolmiljö vi alla pressas in i. Men det kan också ta ett tag att vänja sig vid att gå hos psykolog, så ge det en chans. Hata inte alla även om det är lockande. Tycker du inte att du "kvalificerar" för en psykolog? Skitsnack. Mår du dåligt ska du ha hjälp. Mår du "bara lite dåligt" så kommer det gå snabbare att komma tillbaka. Är du under 18 ska du inte behöva betala någonting. Är du över 18, se till att de stämplar ditt högkostnadskort. Hitta din mottagning HÄR
Om du är över 18 så finns det BUP- öppna ungdomsmottagningar att upptill 25 att finna HÄR

Mår du akut dåligt eller måste ha hjälp NU så finns det en akutmottagning. Akutmottagningar är läskiga men viktiga. De har öppet alla timmar om dygnet. Är du under 18 gå HIT, är du över 18, gå HIT.  Låt ingen behandla dig illa, du har all rätt att besöka mottagningen och gå så fort du känner dig obekväm (undantagsfall - självmordsrisk men i fall sa är fallet sök hjälp nu, det finns en hjälplinje som en kan ringa akut också: Nationella Hjälplinjen, Tel. 020 - 22 00 60
Öppet alla dagar 13.00-22.0 ). Har du gått till en akutmottagning kan du också kräva hjälp, att på prata med en psykolog och läkare, ingen ska vifta bort dig, det är svårt nog att ta modet till sig att gå dit. 

Ericastiftelsen; Det är extremt lång kö hos BUP, inte alltid men ofta och beroende på vad dina problem är. Det kan vara deppigt att känna att det inte finns hjälp direkt, när en behöver det. Skaffa en storasyster och hjälp på andra sätt, men sök också till privata mottagningar som jobbar i samarbete med landstinget och därför erbjuder kostnadsfri terapi för ungdomar. Som Ericastiftelsen. De här mottagningarna har inte möjlighet att ta emot alla sökande, men de kan ta emot några och chansen finns att du snabbare får hjälp. Läs mer HÄR

Stockholms Centrum för Ätstörningar; Det säger sig själv. Lider du av en ätstörning, sök. I stort sett den enda större kliniken i Stockholm för drabbade. Men här finns en lista på andra mottagningar en kan söka till i länet. De ha också information om mottagningar i andra delar av landet. Du kan bli hänvisad dit av läkare eller psykolog men kan också göra en egenanmälan HÄR. Är du oäker på om du har en ätstörning? Ångest nästan varje måltid? Upprepade försök att gå ner i vikt trots "normalvikt"? Ditt värde beror på din vikt? Mmm you got it.

NEDA har ett ganska bra snabbtest, men sök hjälp direkt och låt en läkare se över situationen. De har också en massa information och fakta på sin hemsida, värt att kolla igenom. Ett problem för ätstörda är ofta att de ser sjukdomen som "normal", "vacker/nödvändig" eller att de inte ser problemet. Det är alltså viktigt att du söker hjälp på vänner och familjs inrådan även om du inte själv ser något problem. "Vad mycket du har gått ner i vikt!" är inte en komplimang, det är en varningssignal och något att oroa sig över.

Bli Fri; Riksföreningen mot ätstörningar Frisk och Fri har tips och råd, information och hjälp att få. De har en stödtelefon. De har stödgrupper. De har chattar på torsdagar.  De har mentorer. Och så har de stöd för anhöriga. Ni ser, de gör verkligen ett bra jobb. Det kostar att bli medlem men det är marginellt mer än vad självkostnaden på vårdcentralen. Det är en vettig investering om möjligt.

HBTQI-ungdom; världen är inte alltid så tolerant och hyfsad. Omgivningen accepterar inte alla och att vara ung HBTQI kan vara surt i sig bara på grund av andra. Hitta ett sammanhang där du är självklar. Där frågan inte är huruvida de andra "tolererar" dig utan vem du är, vad du har för dig och vad du vill göra med livet. Om en kurator, psykolog, läkare behandlar dig konstigt pga identitet eller läggning, byt omedelbart och sök till en hbt-certifierad verksamhet. Du kan anmäla läkaren för diskriminering också, det är inte rätt, en ska inte behöva gå till specifika mottagning för att bli respekterad.  RFSL har kuratorer och stöd också i fall en behöver samtalsstöd. 

Ring ring; Det går att ringa BRIS. Ni vet, de informerade om dem i lågstadiet och sen vågade ingen erkänna att de ville ringa. Mm, det går fortfarande att ringa. Är du under 18 år så finns de där för dig och din verklighet. 116 111, syns inte på telefonräkningen. De går att ringa om du är vuxen men orolig för något barn också, typ din lillasyster eller dotter, jag vet inte. Men de har koll och erfarenhet.

Lycka till! Det här är allt jag vet men i systerskaplig anda så önskar jag att ni slipper undvika den vårdtvist som jag var inne i, och de historier både du och jag har hört om dålig vård eller brist på vård. Men att söka efter hjälp och vara på väg till bättring är en förbättring i sig. Så ja, ni kan ju höra av er om det e något. mail.linnea@gmail.com

Och "alla mina bröder" fastna inte i "riktiga män gråter inte"-fällan. Alla gråter och alla gråtande behöver en hjälpande hand. Kram kram


tisdagen den 8:e april 2014

20 utan kris

Förra veckan fyllde Gabriella 20. En stor födelsedag som krävde ett litet lägenhetsfirande och charader. Av oss fick hon också ett platt piano, har ni sett ett sådant någon gång? En liksom rullar upp det. Jag var nog minst lika fascinerad av produkten som Gabriella. Ett stort grattis i alla fall, till Gaby, vi har bott tillsammans i ett halvår och aldrig har jag träffat någon så dedicerad och lojal som henne. 




lördagen den 5:e april 2014

Shed some light

Jag kämpar vidare på universitetet. Trots en del långa uppsatser och presentationer så har vi några kreativa projekt. Jag snöade in mig på statement-konst och ljust-konst. Klippa-och-klistra-kulturen i mitt hem, alltså.








torsdagen den 13:e mars 2014

#femmetopia14

Jag var i Stockholm för att titta på Femmetopia i helgen. Fjärde året i rad men första året utan mig så lite nervöst var det allt. Men det gick bra och jag är upprymd. En eloge till de flitiga aktivisterna, ett tack till alla besökare och ett tack till SILC som vi fick låna lokalen av. Mer om projektet kan du läsa här.
Ta också en titt på instagram #rivrollen och #femmetopia14
















tisdagen den 4:e februari 2014

Simhall

Jag är och simmar. Det är konstigt, jag hatar att simma. Det är kallt i vattnet och en måste ha konstiga avslöjande kostymer på sig och det är jobbigt och högljutt och sen så tycker jag inte om doften av klor. Håret blir trassligt också. Men jag är här precis som alla andra i någon slags rehab-anda fritt från tyngdlyftning och stoppklockor.

I simhallen är det en fem stycket motionssimmare och sen så en simskolegrupp av tolvåriga pojkar. I England går en del, ganska många, i separata pojk- och flickskolor i den här åldern men sällan funderar vi på hur absurt det är. Pojkarna beter sig som det börs, de hoppar så att de plaskar, simmar okoncentrerat med flytbrädor, viskar med varandra om saker ingen förstår och ingen får höra.

Did I tell you to stop? Herregud. Jag stannar till och slutar simma som motreaktion innan jag inser att vakten inte ämnar kommentaren åt mig utan någon ranglig simskoleelev. Jag har inte fått min dos av arga lärare i poolmiljö eftersom att jag skolkade varje simlektion jag blev tillsagd att gå till. Jag är inte immun ännu.

De andra motionsimmarna simmar ungefär lika snabbt som jag gör, d.v.s. ganska långsamt. De ser alla något plågade ut, de simmar med axlarna lite för långt ned och benen spretande, som hundar ungefär. Någon simmar förbi i racerfart och stänker ner alla arma ögon utan simglasögon. Alltid denna någon som crawlar och skvätter. En något överviktig man som ser ut att skämmas över sin närvaro men som kommer ofta, flera gånger i veckan. En äldre dam med badmössa och vattenflaska. Det finns också någon som inte kan simma, men som entusiastiskt leds av sin flickvän som pilar fram genom basängen. Han simmar precis som vi andra egentligen, ganska långsamt men framåt. Ändå lyser han av förödmjukelse inför peppiga tjejen.

Det är lite billigare att simma under de tiderna som skolbarnen är och simmar. De kallas off-peak hours vilket antyder att det skulle vara lite lugnare eller mindre folk men så är det så klart inte. På de här tiderna kommer alla typerna som vill vara ifred men som inte får. De tittar surt bort när en simmar förbi, de ser inte och blir inte heller sedda. Tricket fungerar. På en lapp utanför hallen står att en inte får simma om en inte är simkunning men det finns fyra vakter med visselpipa på kaklet så de vet nog att vi inte fick silverfisken eller livbojen som var röd eller det där 500-metersmärket. Det har listat ut men låter oss hållas.

Det finns bås i omklädesrummet och det finns separata dushar. Vattnet är inte så kallt som det möjligtvis kan bli. På vissa tider får bara kvinnor vara i simhallen. Det är en sån lättnad att bara inte bli utstirrad. En gång när jag var och simmade med klassen i lågstadiet så fick min fritidslärare fiska upp mig med en sådan där metallpinne med "ögla" eftersom jag blev så rädd mitt på banan, djupt vatten. Alla barn som måste simma längder för att sedan byta om och duscha med sina klasskamrater. Hallå, alla synliga ärr och konstiga komplex och icke-simkunniga. Hallå, det var jobbigt. Ge oss alla ett eget bås innan vi blir vuxna och underliga och bara går till simhallen på off-peak hours.



torsdagen den 23:e januari 2014

Jag fäller en tår för förlorade slag ikväll

Vad vi kämpar för kan en inte skojas bort under titeln "lattepappor". Vikten av jämställdhet mäts inte i däck på en brandstation. SVT, vad är det ni vill säga egentligen?

Det finns en tagg på twitter som ämnar till att stötta Belinda, att inte attackera kvinnor som ger sig ut i offentligheten med åsikter och kontroversiella ämnen. Jag vet att stödet för Belinda sträcker sig längre och ut ur cyberrymden, in hos verkliga människor. Jag brukar sympatisera med dessa "feminister, varför kritiserar ni feminister"-röster i systerlig anda, men jag står paff inför #fittstim. Jag har aldrig någonsin sett ett sådant angrepp på den feministiska rörelsen. Nog för att jag har sett värre, med hotbrev och våld och raljerande kritik men aldrig har en så syrlig röst kommit från rörelsens mitt. Aldrig har jag tvivlat mer på det s.k. systerskapet. 

En massa människor gick med i feministisk initiativ efter att första delen sändes för en vecka sen. Troligtvis så går en bunt till med ikväll. Det program som Belinda Olsson hoppades skulle öppna för diskussion har tvingat feminister att ena sig bakom samma fana. Nog för att F! behövs i regeringen, men likväl är det konstigt att kritik leder till likriktning. Men det är inte engagemang vi ska kritisera som sagt, det är hånskratt. Jag känner mig lockad att gå med för att återfå känslan av att en strävan mot jämställdhet finns,  men det finns mycket jag inte delar, så jag blir kvar på min kant, lite ensam. 

Hånskrattas görs det ofta i #fittstim. Åt hen-dagis, topless-pooler, lattepappor, katoliker från Mexiko, Maria Sveland, Fredrik Reinfeldt, pappaledighet, kvinnor med muskler o.s.v. Åt den feministiska kampen, feminister. Åt allting som inte förstås eller är annorlunda. Åt allting som inte känns rätt. 

Magkänsla är inte en bra grund för politik liksom 'intervjuer på stan' inte är en bra grund för statistik. Jag skäm över att Olsson undersöker huruvida "vilken brud som helst" kan bli brandman tillsammans med en stark och övertygande livräddare. Jag fäller en liten tår för den upplysande inverkan som ett program som noga gick igenom feminismens grund, historia och praktik. Istället skrattas vi bort, men det är klart, en debatt uppstår sällan från läroböckerna. 


HÄR kan ni se dokumentärserien Fittstim - min kamp om ni har missat den eller inte har svensk TV

fredagen den 17:e januari 2014

Hej Belinda Olsson,

Just nu skrivs ca. 500 blogginlägg som börjar såhär. Belinda vad gör du? Det inträffade nog snarare för 24 timmar sen när Fittstim - min kamp sändes men med tanke på min avlägsna boendeort ger mig några extra timmar att fundera. Du har säkert fått en del hatmail också Belinda, vad fan sviker du för eller något sådant. Det gör mig ledsen men jag tror och hoppas att de är få eftersom feminister generellt sätt brukar vara bättre på att kanalisera ilska till debattartiklar än antifeminister.

Det här är ett brev från ditt största fan. Eller, jag menar inte så. Jag vet inte var du är född eller uppväxt eller i vilka TV-program du har figurerat (full lista) eller vilken din favoritfärg är. Inga affischer på väggarna, jag lovar. Men det uppvaknandet som jag fick när jag läste Fittstim! Den förebild som du har erbjudit i din professionella roll. Den debatt som du har startat och de hen-kramande aktivisterna som går i dina fotspår, hur mycket har den och de inte betytt för mig? Du är en så viktig del av den svenska feministiska debatten, du har gjort skillnad och inspirerat. Alltså är jag ditt största fan. Jag vill inte göra dig besviken.

I ditt program fokuserar du på en liten del av det feministiska landskapet. Problem: Det är en del som du trivialiserar och som dessutom är delvis icke-representativ för kampen.
Hen är viktigt. Inte för att du behöver det eller ens för att majoriteten gör det utan för att en del gör det. Det kan användas som en strategi för normkritik (som i och för sig hela samhället skulle vinna på) men det kan också vara något absolut nödvändigt för en personlig identitet. Inga glossy pages eller media-vurm nu, det handlar om att få vara erkänd som individ i ett samhälle som inte erkänner ens existens. Inget trams.

Pronomen-debatten är en viktig och levande del av den feministiska debatten. Och det är supergrymt att kvinnor får bada topless i Malmö om de skulle ha lust. Men ska vi pausa en stund och fundera på hur absurt det är att kombinera de två. Det antyder att queer = exhibitionism och det kombinerar oprovocerat identitetspolitik med kommunalpolitik. (fotnot: det är inte exhibitionistiskt att bada topless och avsexualiserandet kan följa -hurra!- men analysen i programmet kommer fram till att det är viktigt för tre knäppa tjejer.) Sammansättningen gör lika mycket som temavalet. Det här är vad som gör mig ledsnast. Att det finns en förlöjligande ton.

Vi behöver inte höra att feminismen har gått för långt en gång till. Om du kritiserar feminismen för att vara splittrad, splittra den inte. Jag beundrar och är tacksam för vad du har gjort för mig men jag förstår inte vilken vinkel du har i din kamp. Vad är på gång? Förklara gärna. Svara gärna. Berätta för mig vad jag inte förstår och ja! snälla! titta närmare på feminismen, men snälla ge den respekt till kampen som den förtjänar. Även om de, vi, gänget, inte syns så finns det människor kvar som ägnar sina liv åt att skapa och/eller fundera ut strategier för allas lika möjligheter.

Kram, eller inte kram, eller kram om vill,

Linnea

ps: tyckte Moa Svan sa det bra:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article18189679.ab#xtor=AD-500-%5Baftonbladet%5D-%5Bkultur_section-content%5D-%5BTextlank%5D-%5Bsvd%5D-%5B%5D-%5BSvD%5D

2*0*1*3




Det är roligt att titta tillbaka om det en tittar tillbaka på är kul, här är mitt 2013, det rörigaste året hittills. Lite längre än nödvändigt, lite som år brukar vara.



2013 började i Japan, vid tolv åt vi soba och sen promenerade vi ner till kvarterstemplet. Bättre start får en leta efter.

Men snart kom jag hem och spenderade följande två månader parkerad på golvet med tidningar och sax. Femmetopia var nära och jag ville bara göra kollage. Jag fick mitt intagningsbesked från London och gymnasiemotivatinen var låg. 
En crêpe med Signe då och då hann jag ända med under vintermånaderna. Det snöade så mycket och vi längtade efter varmare tider och doftljus. 

Mitt hår var kort men välklippt och ett av skolans få toppar var fotografiskt bild och studiofoto. Den här bilden tog Hevin. Jag började i smyg packa inför flytten trots att det var många många veckor kvar. 


Rita fortsatte växa. 
På sportlovet åkte jag norrut med Jakobs familj för att åka skidor. Paus för skatt. Men trots att skidåkandet gick sådär var det en vinterdröm, vi åt våfflor, drack varm choklad och såg en hel säsong Modern Family.Skolan gör sig påmind igen. Samhällsdagarna får vara med i Metro och jag får krama Gudrun Schyman, stort. 
Samtidigt infaller kvinnodagen och Femmetopia, det var en feministvår. Stolt som få fick jag inleda, se folk fundera över vårt jobb och vara med om ett projekt som gick runt.  
Sen blev det skiv-tid och ingen kan möjligen längta mer till studenten än en klass på Södra Latin.

Påsklov och Jakob, Raquel, Hugo och jag åker till Estland för att titta på övergivna gator och sommarhus. Det är is på vattnet och vi tittar på Ryssland. 
Världen står stilla eftersom att jag får bältros, det är ungefär det värsta tänkbara och jag lider genom en månad inklusive min egna studentskiva. Varsågod för bild.  
 Jag kan inte släppa Estland utan åker till Tallinn för andra gången på året. Den här gången för kongress. Mitt hår är lockigt av oklar anledning och staden är grå betong.

Eva följer med mig till London för att titta på skolan jag redan accepterat en plats på och leta studentrum. Vi springer till visningar, möter våren med öl på uteserveringar och traskar fram och tillbaka från Belsize Park till Camden. 


Vi tar studenten. Det otroliga och efterlängtade inträffar. Äntligen får vi välja riktning själva, vi gråter och dansar till Beyonce på slutskivan.


Strax åker jag till London igen men med mina framtida roomies Gabriella och Erica. Njuter av Etiopisk mat, fixar en deal som sen krashar. Försöker ta in så mycket information det bara går om livet i London.  


Hälsar på mormor och morfar i Skåne och tar med mig Jakob, spelar krocket och plockar blommor. Ligger på den kalla stranden i varma jackor. Spelar mahjong, lever på sommarsverige. 

För att sedan ta oss till Danmark och äta potatispizza och bo hemma hos Jolien, vår fantastiska Airbnb-vän. Går på konstutställning, tivoli, låtsas att jag inte ska flytta om bara några veckor. 

Flytta gör jag. En våg av jagsaknarerredan och en middag i trädgården. Malin blommar och byter själv plats till Uppsala.


London?! Mor och far hjälper mig med resan och vi träffar vänner och bekanta. Det är semester med egen mögglig lägenhet och shopping på IKEA. Världens bästa smutsiga flod, världens bästa kökskaos. 

Jag vill inte lämna hemmet. Mamma och pappa åker, Signe kommer och hälsar på, Agnes besöker Erica, vi går på marknader och handlar purjolök. Men mest av allt vill jag måla på golvet. 


Jakob kommer för sommarlov och har med sig sina glittriga tröjor.  


I den vevan flyttar fyra till personer temporärt in i lägenheten. Vi är nu sju stycken. Det är fantastiskt och underligt. Innebär mycket serietittande och middagsmys. 



Vågar mig utanför huset och går på konstutställningar. Den här på Rivington Place.

Även promenader med Erica i Wapping. Allt är grönt. Vi tänker att vi hittat en oas likt ingen annan.  


Elsa flyttar in. Vårt första möte blir när hon knackar på dörren och vad som kunde ha blivit lite vad som helst blir en fantastisk lägenhetsvän. Nu sitter vi alltid här med tekannan och klipper i saker.


Gabriella kommer också slutligen. Med teatern drar hon in oss i ett otroligt engagemang och djupa funderingar. 

Sofia hälsar på och besök betyder utflykt. Jag har just börjat jobba på COS och gått på mina första föreläsningar i skolan. Allt rullar igång och det blir höst. 


19 år kammas hem och Gabriella tar mig till National Theatre och på middag. Har ni varir på en riktigt fin date någon gång? Den här toppar allt.  

Skolans arbete följs av LP-skivor. London-vurmen fortsätter. 


Ingenting är så roligt som att klistra in saker i anteckningsböcker. Min process journal till universitetet går överstyr och blir min egna.


Besöker Skottland, där lyser solen men det är kallt. Universtetet är det vackraste jag har sett och jag får vara med i studenters egentliga verklighet för en helg.


London Feminist Film Festival prickar vi in. Så välbekant och tryggt att vara del av engagemanget.


Höst eller vinter, det är samma sak här, julmarknaderna hopas.  

Sarah-Jane vars arbete ni finner här tar en chansning med mig och låter mig fota hennes smycken och event. En eloge!

Julen, nyåret och insikten om att jag har dt så bra. Kämpigt med livet men kämpigt i ett liv med trygga vänner och någon slags mening. Vi delar julklappar i Wapping och sen åker jag hem till Sverige och mår bra även där. LUGNET. Och alla klyshiga förhoppningar som hör tonårstiden till. 

Fotobloggar
Toppblogg.se